Årets första träningsmatch spelas mot FC Nordsjaelland på bortaplan. FCN som under det danska vinteruppehållet parkerar på andra plats endast fyra poäng bakom Köpenhamn. I Danmark spelas det som bekant höst/vår. Detta innebär att det kommer bli en rejäl utmaning för HBK idag.

Preliminär startelva:
Kalle Johnsson, Viktor Ljung, Richard Magyar, Johnny Lundberg, Oliver Silverholt, Ryan Miller, Jónas Saevarsson, Peter Nyström, Kristinn Steindórsson, Mikael Boman, Gudjón Baldvinsson.

A-matchen börjar kl. 13.15 och U21-matchen kl. 15.00. Matcherna spelas på Vaerlöse Stadion.

Michael Görlitz flyttar hem till Tyskland.
Mittfältaren byter Halmstad mot Frankfurt.
- Det glädjer mig, säger han.

Halmstads BK:s tidigare mittfältare Michael Görlitz har efter ett provspel skrivit på för FSV Frankfurt i 2. Bundesliga. "Det glädjer mig att komma tillbaka till Tyskland", säger han.

Senast i raden av ex-HBK:are som hittar ny adress är mittfältaren Michael Görlitz.

I lördagens tidning inleds Hallandspostens serie om HBK:s resa från SM-guldet år 2000 till degraderingen 2011.

Till ny ordförande i Hallands fotbollförbund förslår valberedningen Johan Johqvist från Halmstad. Johan Johqvist har tidigare varit engagerad i HBK som ungdomstränare och i styrelsen.

Anel Raskaj närmar sig norska ligan. Inom ett par dagar ska han svara på Sandnes Ulfs kontraktsförslag.
- Det verkar bra, säger HBK-mittfältaren till fotbollskanalen.se.

Den är i gång nu – en av fotbollens största höjdpunkter och turneringar. Nej, jag pratar inte VM, EM eller Champions League utan – Coupe d’Afrique des Nations de Football, Afrikanska mästerskapet.

Få, om ens något, mästerskap brukar vara så roliga och underhållande att titta på. Här har den taktiska cynismen ännu inte hunnit förstöra indivialismen och spontaniteten. Okej, kvalitén och organisationen kan man kanske diskutera, men själv skulle jag inte byta ut den någon dag i veckan.

För det är här som fotbollens oslipade diamanter finns.

De som en dag ska bli nästa Didier Drogba, Samuel Etoo, bröderna Touré, Alain Traoré eller Gervinho.

Allt fler nationer och ligor har också upptäckt att det är här man kan göra fynden som kostar mångdubbelt mycket mer på den europeiska marknaden.

Fråga AIK som efter Banguras hellre letar där än i Brasilien. Eller Halmstads BK som i Ghanas Yaw Preko hittade nyckeln till Markus Rosenbergs genombrott och det egna stora silvret med guldsmak 2004.

Fast de största stjärnorna hamnar förstås i engelska Premier League, spanska La Liga, italienska Serie A eller – franska Lique 1. Med nästan 50 spelare borta under turneringen är det den ligan som dräneras hårdast.

Ändå saknas många av de stora nationerna den här gången.

Inget Egypten som efter tre raka afrikanska mästerskap, 2006,2008, 2010, blev sist i sin kvalgrupp när tränaren, det taktiska geniet, Hassan Shehata hade slutat.

Inget Kamerun. Inget Sydafrika. Inget Algeriet. Och inget Nigeria, där det hade varit intressant att följa laget om Lars Lagerbäck hade fått fortsatt förtroende att organisera alla stjärnor till ett lag.

Och därför är utgången mer oviss än någonsin även om ett lag som Elfenbenskusten och Ghana med alla sina storstjärnor någon gång borde lyckas.

Men afrikanska mästerskapen är bakom den färgstarka gladfotbollsfasaden, trummorna, trumpeterna och ansiktsmaskerna så mycket mer än bara fotboll. För vissa – nästan på liv och död.

– En framgång betyder så mycket. President Koroma i Sierra Leone sa att det viktigaste som finns är att vi tar oss till ett mästerskap. Det finns inget bättre sätt för att ena landet, sa Lars-Olof Mattsson i en TT-intervju.

Han om någon borde veta som förbundskapten i Sierra Leone som var ett ynka mål från att kvala in.

Bland de 16 nationerna dras många med inre stridigheter och politiska motsättningar.

2010 attackerades Togos spelarbuss av angolanska rebeller på väg till mästerskapet. Föraren omkom och flera spelare blev allvarligt skadade.

Och spelarna i lilla Ekvatorialguinea, värdnation ihop med Gabon, var utlovade en miljon dollar vid seger i öppningsmatchen mot Libyen av den diktatoriske härskaren Teodoro Obiang Nguema Mbasogo. Det blev – 1–0.

Och säkert lika mycket slantar efter jätteskrällen när Senegal besegrades med 2–1.

– Det är ofta bråk om pengar. Det har jag varit med om själv. Två timmar före match har de diskuterat ekonomi, traktamenten och sånt. Segerpremier betalas ut direkt efter matcherna. Då står spelarna på ett led och får gå fram och skriva under. Så har de en trave med pengar, en enmetershög med dollarsedlar, berättade Mattsson.

Jag undrar då vad Libyens spelare tänkte efter den där förlusten. Att bara ha tagit sig dit var en bragd i dubbel bemärkelse. Mitt under kvalet utbröt inbördeskriget när Muamar Khadaffi avsattes och de regeringstrogna spelarna lämnade landslaget. Men trots att laget varken kunde träna eller spela lyckades man obesegrat ta sig igenom kvalet. Där målvakten Guma Mousa ena dagen slogs för sin frihet och nästa spelade fotboll, läser jag i Linus Sunnerviks betraktelse.

Så om mycket är sig likt på fotbollsplanen så skiljer sig det mesta utanför, både politiskt och kulturellt.

Eller som Lars-Olof Mattsson uttryckte det till TT:

– Sportsligt är det inte så stor skillnad, det är allt runtomkring. Det är som en annan värld vid de afrikanska matcherna.

Så låt oss ha det i åtanke när vi följer de kommande vinnarnas väg eller ser nya stjärnor tändas som Queens PR:s marockanske spelmotor Adel Taarabt. Eller Ghanas brödrapar André och Jordan Ayew. Men så har duon från Olympique Marseille också att brås på – pappa Abedi Pélé var en av Afrikas första superstjärnor och en av de som öppnade porten mot Europa.

Nej, rubriken syftar faktiskt inte på något av Zlatans mål som i viss media beskrivs som ”drömmål” oavsett om det så är en tåpaj på mållinjen. Inte heller La Liga eller Premier League.Jag avser afrikanska mästerskapen som just nu pågår för fullt på Eurosport i Gabon och Ekvatorialguinea.Det är där man fortfarande kan få se de roliga fotbollsmatcherna som ännu inte har förstörts av taktisk cynism, de riktiga lirarna och de oslipade diamanterna till talanger. Och där smånationer som Ekvatorialguinea med sina 680 000 invånare kan välta och eliminera storfavoriter som Senegal.Men fotboll i Afrika är så mycket mer än bara fotboll och för många nästan på liv och död.Det är det som jag tar upp i morgondagens Wicken vecka-krönika.För den lediga dagen blev inte alls ledig när jag dessutom skrev vidare på första delen av det kommande HBK-dokumentet med start på lördag.