Det kan kännas otroligt just nu, men för inte så länge sedan hade vi HBK:are mängder av saker att vara stolta över. Klubben hittade talanger och gjorde dem till storspelare på löpande band, landslaget var fullt med gamla HBK:are, vi hamnade alltid på övre halvan av tabellen och oftast var vi inblandade i den absoluta toppen, Örjans vall ansågs som Sveriges finaste arena och vi hade kontinuitet både när det gällde ledningen av klubben och i tränarfrågan. Idag finns ingenting av detta kvar. Den senaste HBK:are som slog igenom var Peter Larsson och det är snart ett halvt decennium sedan, landslaget är kliniskt rent på HBK:are, vi kämpar alltid i botten och arenafrågan har misskötts i åratal. Dessutom är det kaos i ledningen med ständigt byte på ordförandeposten och när vi väl fick en tränare som hela klubben slöt upp kring, som gav oss hoppet tillbaka och som fick upp intresset för HBK både lokalt och nationellt - ja, då sparkades han efter en halv säsong för att ersättas med en person som bara tränat juniorer. När denna nya tränare sedan väljer att ställa upp med exakt samma startelva som den förre tränaren hade i sin sista match, inklusive det antagligen sämsta mittbackspar som representerat HBK under de dryga två decennier som jag har följt klubben, ja då är misslyckandet totalt. Det finns ingenting kvar att vara stolt över. Spelar HBK högre upp än i tredjedivisionen när det är dags för hundraårsjubileum 2014 så får vi vara glada.