Tre raka förluster och tränarna tog saken i egna händer och bokade in lite gokart. Det ligger någon skön känsla som inte går att förklara när det gäller att krascha gokart bilar. Vi fotbollsspelare blir som små barn i en godisbutik. Vi dreglar och åker oss proppmätta under några timmar. Härligt.

Gokarten får oss att tänka ännu mindre än vi brukar. Du slappnar av. Tabellen, formen och allt som har med fotboll att göra lämnar du åt sidan.

Jag har gjort mängder med ”hitte på grejer” i mina klubbar genom åren. Allt för att vända trender. Paintboll, avslappningsövningar och älgjakt. Men det värsta var nog en gång i HBK när vi skulle ha en tillitsövning.

En kille skulle stå högt uppe på någon jävla mur och kasta sig handlöst med ryggen mot marken. Lagkamrater skulle stå nedanför och ta emot dig med sina armar. När det var min tur skämtade de och ropade ”vi kanske skiter i dig Texas”. Med tanke på hur skadade de blivit av alla TV-spel genom åren var jag riktigt orolig. De kanske trodde jag hade evigt liv.

Jag hoppade och tänkte på Nangijala. Allt gick bra och efteråt var det värt det. Att jag fick mardrömmar lite senare på natten var tydligen något som hörde till.

Stefan Rodevåg vann gokarten (mest galen). Själv var jag mer rädd om livet och då hamnar du i B-finalen. Våra assisterande tränare JR och Sue Ellen kom två och trea. Jock var ingen vacker syn och kom sist.

Lite bilder från dagen i Halmstad.

Starten. Mycket adrenalin i kroppen. Fickpingis på killen till höger.

Prispallen med Rodevåg, JR och Sue Ellen.

Per Gessles gokartbil. Den fick vi inte röra.

Mellan varven lagades det lite.