Idag kl 17:48 degraderades Halmstads BK från Allsvenskan efter 19 raka säsonger i Allsvenskan. Jag står i en rosa balja hemma hos Cliff Barnes när jag hör slutsignalen. Jag knyter näven krampaktigt i min ficka. Min dotter Maja och Cliff´s Hugo leker runt mina fötter. Jag står inte direkt och njuter. Jag gör det för att undvika hajarna som simmar i gräset.

Jag är inte närvarande. Ibland hoppar jag till när Maja nyper mig i benet. Eller när Hugo slår en spade på mitt smalben. Jag står och tänker på alla fina minnen man haft på den där arenan. Nu är det slut med allsvenskt spel för den här gången. Jag funderar länge på hur det kunde bli så här? Vad hände?

Jag blickar ut över en tom arena som nästa år står för en annan verklighet. Superettan, som av de allsvenska klubbarna betraktas som koskit, slit och blåmärken. Att vänja sig vid en ny vardag gör ont. Som supporter gäller det att gå hem och slicka såren över vintern. Komma tillbaka med ny positiv energi till våren. Det finns ingen annan väg att gå.

Jag tänker på mitt kommande jobb. Att sälja och marknadsföra HBK. Det är en dröm för mig. Jag ser jag bilder framför mig med en ny arena. Ett lag som är tillbaka i Allsvenskan inom kort. Ett HBK med lokala produkter. Jag ser glädje och jag ser mig själv på läktaren med Maja som klättrar och nyper. Jag ser Hugo på en stol som pangar med en spade.

Jag längtar till den dagen. Det kommer bli en av de bästa. Nu samlar vi kraft för att det här ska bli så bra som möjligt. Samtidigt ska vi ha dagens datum och klockslag färskt i minnet. Det får aldrig hända igen. Aldrig.

Det är inte roligt att bli sämre. För lite drygt ett år sedan spelade jag i Allsvenskan. Jag tror vi mötte Djurgården ungefär vid den här tiden. Jag fick en skrivare som matchens lirare.

Idag satt jag på bänken i Superettan när vi mötte Qviding. Laget som ligger toksist i tabellen. Så långt ner att du har svårt att ta dem på allvar.

Det är lite som när Sverige möter San Marino. Skillnaden är bara att Falkenbergs FF är inte Sverige. Idag var Qviding betydligt bättre än vad tabellen visar. Vi vann ändå med 3-0, och det är en styrka i sig.

Jag har varit lite av en träningsprodukt genom hela min karriär. Jag har varit som bäst när jag fått späka min kropp. Intervaller, hård styrketräning och dubbelpass. I Superettan tränar du mycket. Men i Allsvenskan tränar du mer. Samtliga är heltidsproffs och är tillgängliga för träning i princip när som helst.

Att sitta på bänken nu när jag snart ska lägga skorna på hyllan är helt ok. Det är faktiskt en fröjd att se de yngre på planen som tar för sig. Det finns ett helt koppel av duktiga talanger i Falkenbergs FF. Dem ska man ta vara på.

Vad som däremot gör ondare är att du själv blir sämre som fotbollsspelare. I HBK var jag en löpstark kille som sprang upp och ner längs linjen, kämpade, rev och slet. Jag är inte riktigt den spelaren längre. Var sak har sin tid, jag vet. Men det är fan aldrig roligt att bli sämre.

Kämpa Texas.

Malmö FF var bjudna på en fin middag nere i Holland. Spelet i den senaste kvalmatchen mot Zagreb lovade mer. Men MFF-spelarna gick hem innan huvudrätten ens hade severats.

Jag gillar fester. Det är inga problem att tända till när du vet att du har tillräckligt med vila dagen efter. Malmö spelarna saknar den vilan. De spelar matcher hela tiden, i Allsvenskan, i Champions league-kvalet och nu gruppspelet i Europa League.

Som spelare älskar du de stora matcherna. När jag lirade i UEFA-cupen med HBK 2005 mötte vi lag som Steua Bukarest, Sampdoria, Hertha Berlin och Sporting Lissabon. Det var inga problem att tända till. Det var faktiskt de enda gångerna man kände sig som ett riktigt fotbollsproffs. Det var vardagen när man kom tillbaka som blev en mardröm. Att åka och möta Trelleborg på Vångavallen eller Häcken på Rambergsvallen, blev en hemsk upplevelse. En gång förlorade vi med 6-1 mot Djurgården.

En sak som jag tog med mig från de här matcherna var att det inte gick att spela med ett 4-4-2 system. Lagen i de europeiska ligorna är alldelses för bra för det. Det borde Rickard Norling veta.

När huvudrätten var serverad drog Alkmaar igång ett högre tempo. De vände på spelet hela tiden. Överbelastade ytor och slog ut ett naivt spelande Malmö FF. 1-0 efter ett praktskott efter 20 minuter. Sedan 2-0 efter huvudlöst försvarsarbete av vänsterbacken (vem annars?) Ricardinho. 3-0 i paus var en mardröm. Ridå. Ridå. Ridå. En holländsk lavett över hela ansiktet.

Kvällens match mot Alkmaar var en dålig fylla. Det viktigaste nu för Malmö FF är att vakna upp, kliva ur sängen, dricka lite vatten och titta sig i spegeln. Jag är rädd att det kan gå käpprätt åt skogen för Malmö under resten av höstens matcher. Jag hoppas att jag har fel. De svenska lagen behöver all framgång de kan få i europa. Av resultaten att döma måste vi lära oss att gå på fest.

I 15 år. Sedan jag slutade gymnasiet 1997 har jag haft fotbollen som mitt arbete. Varje morgon har jag vaknat, ätit min frukost, stretchat på köksbordet och åkt till arenan. Jag har hälsat på städerskan varje morgon, gjort high-five med materialarna i omklädningsrummet och bankat på toalettdörren för att jag ska in och skita 25 minuter innan träningsstart.

Jag har varit som en klocka. Jag har varit disciplinerad och gjort allt för att vara före mina konkurrenter. Jag har suttit ner och kissat för att spara energi till träningarna, ätit grönsaker till frukost, undvikit solen på somrarna. Om några månader är det över. 2011 blir min sista säsong som fotbollsspelare.

Jag ska inte gå in i atomer och berätta varför eller hur jag tänker. Men det stavas i att jag känner mig färdig. Matcherna, lagkompisarna, applåderna vid en brytning och glädjen vid en seger är fortfarande oslagbart. Jag kommer sakna den känslan. Vad som gjort mitt beslut så självklart är att jag inte kan mobilisera kraft för ytterligare en försäsong.

När det kommer till fotbollen är det otroligt viktigt att göra mitt bästa. Det är 110 procent eller inget. NU har jag den inställningen. I januari vet jag att den kommer vara som bortblåst. Jag kommer tappa koncentrationen, stå och tänka på TV Shops senaste produkt, istället för hur jag ska slå en bredsida. Det håller inte. Jag är 33 år. Rent fysiskt har jag många år kvar på elitnivå. Men mentalt känner jag att det inte är värt det. Jag ser fram emot att ha rutiner i min vardag. Jag vill jobba 8-17. Jag vill kunna gå och handla när alla andra gör det. Eller sitta på en after work utan att behöva titta på klockan.

När jag ser tillbaka vet jag att jag gjort mitt bästa. Mina tidiga år i GAIS, de tio åren i HBK, och avslutningen i Falkenbergs FF. Jag har älskat mitt jobb 24 timmar om dygnet. Och ibland har fotbollen älskat mig. Jag vet supportrar som döpt sina hundar efter mig. ”Hej lille Texas” kan jag höra på stan och så ser jag en tax som blir klappad av en tant.

När det gäller min ekonomiska situation blir den inte lika dramatisk som när jag slutade i HBK förra året. Livet som Superettanspelare har varit nyttigt för mig. Lite smått har jag hittat bra varor på Lidl. Jag har lärt mig att skita i TV-licensen. Hur jag blir som människa är också något jag funderat över. Fotbollen har varit min ventil. Kommer jag tappa mitt tålamod när jag lägger av? Om ni ser mig stå och skrika i någon container i framtiden, vet ni nu varför. Eller så får jag börja spela i något veteranlag för att ”kötta” av mig lite. Vi får se.

Som avslutning vill jag tacka Falkenbergs FF för ett fantastiskt år. Jag har blivit fantastiskt bemött och klubben kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. Mina lagkamrater med Bobby och Cliff i spetsen, ledare och supportrar har alltid varit vänliga och schyssta. Det ska bli väldigt kul att följa dem under nästa säsong. Men vi har sju matcher kvar av hösten och dem ska vi göra allt för att vinna. Det finns inget annat i våra huvuden.

***

Min nya arbetsgivare hittar ni här. Jag kommer jobba på klubbens sälj och marknadsavdelning. Som spelare ”sålde” jag in HBK i skolor men även genom matcher till publiken. Nu kommer jag fortsätta med den inriktningen fast med betoning på sponsorer. Klubben arbetar hårt i kulisserna och står inför härliga utmaningar.

Tack för allt stöd genom åren! Vi ses!