Min bok “Svår, svårare, Ekwall” firar 2 månader idag – och det måste vi förstås fira.
Jag gör det genom att bjuda på lite läsning från bokens 400 sidor, kapitlet som handlar om hur jag kämpade och slet för att nå det som var mitt drömjobb…samt en del anekdoter och upplevelser under tiden.
Hoppas du gillar denna lilla jubileumsgåva.
(Boken finns bland annat att köpa via följande sidor på nätet
http://www.animero.com/tv4/ekwall/bestall/
http://www.bokus.com/bok/9789197754828/svar-svarare-ekwall/
http://www.bokia.se/svar-svarare-10051172
Eller hos utvalda bokhandlare, ICA-butiker samt Intersport)
Här är kapitlet “JOBBET”
När jag stegade in på Kvällspostens sportredaktion var jag 16 år och hade bestämt mig.
Jag skulle ge mitt yttersta för att försöka få in en text i tidningen. Som jag själv hade skrivit. Med mitt namn och allt.
Jag ville inget hellre.
Jag tänkte offra dagar och nätter, om det så krävdes.
Det är möjligt att jag såg det som någon sorts revansch; jag hade haft det lite jobbigt i skolan de sista åren på högstadiet, mina betyg hade rasat i ämnen som jag ansåg helt ointressanta, lärare odugligförklarade mig och min framtid, kompisar från mina kvarter tyckte att jag var lite ”speciell” som på allvar trodde att jag kunde bli något när man istället kunde sitta och flumma på en blomma i Pildammsparken.
”Tro ente att du e nått”, som man sa till mig på den tiden (och som man fortfarande gärna säger till mig i Malmö idag).
Men mest såg jag det som en gyllene chans.
Med hjälp av Kvällspostens sportreporter, Christer Björkman, som också var en betydande eldsjäl i mitt fotbollslag BK Olympic, hade jag fått möjligheten att komma in någon vecka på tidningens sportredaktion för att lära mig lite.
Jag insåg att jag inte fick missa den möjligheten.
Och jag älskade miljön redan från början.
Folk åkte iväg och tittade på idrott, pratade med stjärnorna, kom tillbaka med sina fullklottrade block, satte sig på redaktionen, tände en cigg och började knattra för fullt på de gröna elektriska skrivmaskinerna från Facit.
Jag kunde inte tänka mig att jag ville göra någonting annat än just exakt så i resten av mitt liv.
Så jag började med att låtsas.
Så snart tidningen kom ut var jag på redaktionen, satte papper i maskinen (jag hoppade över cigaretten, det kom senare) och skrev av det som reportrarna skrivit: Björkman, Rune Smith, Lennart Jarevik, Birger Buhre, Peter Kastenson, Arne Reimer, Kent Hansson och allt vad de nu hette – de vara alla min idoler och förebilder.
På så vis kunde jag träna att skriva pekfingervalsen lika fort som alla andra men även få en känsla av sättet att skriva nyhetsartiklar, krönikor eller referat, ingresser, mellanpartier och slut… jag ”stal” liksom en rytm, en melodi och en känsla genom att kopiera, jag satt där och skrev av men låtsades som att det var jag.
Efterhand började jag göra egna tillägg i kopiorna, ändrade om, skrev till, hittade på eget, lärde mig att variera.
Det blev början till en skola som jag använder än idag, det som den legendariske Birger Buhre kallade för ”att kasta lasso”.
Du har en egen grundstomme, tar sen lite här och lite där – och när du väl dragit åt snaran så vevar du in och har förhoppningsvis tillräckligt mycket på fötterna.
Jag vet inte varför de var så hjälpsamma mot mig på KvP:s sportredaktion – nattredigerarna Bertil Nilsson, Alf Karlsson, Kjell Jakobsson och Jan-Peter Andersson var som läromästare och tipsexperten och före detta fotbollsstjärnan Kajan Sandell satt ibland i timmar och berättade gamla proffs- och landslagshistorier, jag satt som förstenad och lyssnade.
Kanske gillade de min drivkraft, kanske såg de ett råämne, kanske ville de bara ha lite hjälp.
Det spelar ingen roll.
Idag är jag dom alla evigt tacksamma.
Jag lärde mig snabbt att redigera tidningssidor och fick förtroende att skicka ned mina skisser till elaka – och överlag vidrigt okollegiala – ombrytare i sätteriet. Det var också en skola.
Det fanns en speciell skolreporter på tidningen, Ingela Uhrbom.
Hon var någon sorts handledare under de första månaderna och jag hittade ett brev hon skrivit till min mamma, Marianne, daterat 28 december 1981:
“Hej!
Jag vill gärna skriva några rader till dig i min egenskap av kontaktperson i samband med Patricks yrkesintroduktion.
Patrick har gjort ett väldigt gott intryck på alla här, och hans handledare och övriga kollegor på sportredaktionen är minst sagt imponerade av hur snabbt och fint han kommit in i jobbet. Det är inte ofta man ser ungdomar i hans ålder som är så ambitiösa och målmedvetna.
Nu har Rolf Erichs, som är den chef som är närmast ansvarig för personalfrågor, beslutat att förlänga Patricks introduktion här med ytterligare tolv veckor. Vi hoppas naturligtvis att det på något sätt ska gå att behålla honom också efter den periodens utgång, men det kan vi inte säga något bestämt om idag.
På de få veckor Patrick varit här har vi ju sett att han klarar sig bra på egen hand och att han själv kan ta itu med saker och ting.
Med vänlig hälsning
Ingela Uhrbom, KvP redaktion”
Och plötsligt en dag: ett uppdrag, en matchbevakning.
Kanske inte direkt en europacupfinal, men för mig var IFK Malmö-Hallby i Baltiska hallen ett drömuppdrag.
Det var en handbollsmatch i andradivisionen som tidningen normalt inte bevakade, men den gamle storstjärnan Claes Ribendahl hade varit på proffsäventyr och nu var han tillbaka i sin moderklubb Hallby som var på besök I Malmö.
Uppdraget var att ”vinkla” på Ribendahl och intervjua honom efteråt.
Jag minns inget om matchen, men jag minns att Ribendahl sa under min intervju att det ”fick räcka med frågor nu”… jag hade laddat med ganska många.
Jag satte pappret i maskinen och jag skrev och jag skrev och jag började om och började om och jag låtsades vara alla dom där som jag kopierat och när jag väl var klar så blev det kanske 15 rader i tidningen, i en ruta längst nere i ett hörn någonstans.
Dagen efter vaknade jag tidigt, rusade ned till Centralen eftersom tidningen anlände dit tidigt, köpte ett exemplar och rafsade snabbt fram sidan där min text låg gömd i en ram.
- Av PATRICK EKWALL -
Jag läste det flera gånger för mig själv
- Av PATRICK EKWALL –
MALMÖ (KvP)
Det kändes som om jag gjort någonting på riktigt och jag var så oerhört stolt.
Det kändes som att jag aldrig skulle kunna tänka mig att jobba med någonting annat, att det enda jag ville (och kunde) bli var sportjournalist.
FRÅN EN FÅTÖLJ I ABU DHABI TILL EN SNÖDRIVA I ESKILSTUNA
29 januari 2006
I Abu Dhabi var det +18 och jag satt i en skinnfåtölj bred som ett lastbilsflak och såg en fotbollsmatch, blev serverad nötter, piroger och färskpressad juice av vänliga män med silverbrickor.
Det var i måndags.
I dag stod jag i en snödriva i Eskilstuna.
Jag vet inte vilket som är värst, genomlida Sverige-Jordanien i en fåtölj eller se VM-bandy Sverige-Finland i en frysbox. I min bok vinner fotbollen 99 gånger av 100, men här är det målfoto.
Det är nog ingen som tror mig, men jag var på bandy-VM redan för drygt 20 år sen. Jag gjorde lumpen på tidningen Värnpliktsnytt tillsammans med Per-Anders Broberg, nu Expressen-höjdare i tilldelad tidningschefsuniform, svarta lågskor, Levis-jeans, skjorta utan slips lite leisure sådär samt blazer… mörk överrock på vintern, ljust beige när våren kommer… ja, ni kan det stuket.
I alla fall.
Broberg jobbade då som sportreporter på Nya Lidköpings Tidningen och hade Villa och Micke Arvidsson i blodet. Vi behövde alltid lite extra stålar eftersom det hårda livet på Vpl-nytt innebar sena nätter i det som bjöds en 20-åring i Stockholms nattliv (Bacchi Wapen!), så när vi var lediga en dryg vecka sa Broberg: “Vi sticker till Oslo och bevakar bandy-VM”
Vi bodde på ett hotell i någon slags värnpliktig regi mitt på Karl Johan för 32 spänn natten och vi lämnade texter till Kvällsposten, GT, Brobergs tredagarstidning, Sundsvalls Tidning, Norra Sossen i Luleå, Sydsvenskan och fan och hans moster för på den tiden var bandyn en angelägenhet för hela landet på ett annat sätt.
Vi skrev på medhavda reseskrivmaskiner som var mindre praktiska än de låtsasdatorer som Wilma, 6 år, får i sina inplastade barbiepaket och läste sen in våra verk via en mynttelefon nere i receptionen… det låter som bronsåldern men är alltså bara 20 år sen.
Så den första bandymatch jag såg var en VM-match mellan Sverige och Sovjet i Drammen utanför Oslo och även den gången fick jag stå i en snödriva i lågskor. Och den typen av finbrallor som man tyckte var just finbrallor för tjugo år sen, inte mycket man lärde sig av det uppenbarligen.
Idag: Vita svinvarma dunjackan från We, min enda mössa, en grå ribbstickad svår historia från Armani, jeans, Paul Smith-halsduk, ett par skinnhandskar som låg i hatthyllan och Bally-kängor.
Men inga långkalsonger för senast jag var på bandy i Sverige fick man sitta inomhus och jag svettades som en gris eftersom jag då hade tryckt på mig dubbla lager av allt.
Isstadion i Eskilstuna erbjöd ståplats i snödriva.
Jag förstår mig inte på bandy och jag var ditsänd av Kapten Haddock på redaktionen för att tillsammans med lille-Tobbe försöka spegla VM-stämningen vid sidan av isen. Våra bandyexperter satt kvar i huset för att se matchen på TV. Man ser bättre i rutan… jodå, alla ni som kör klyschan “man ser ju aldrig bollen i TV” ska veta att det är i TV-rutan du ser den… live är det nästintill omöjligt för ett otränat öga eftersom du saknar all form av timing och det åks i cirklar, åks i cirklar och det tas fart, tas fart och det spelas bakåt en gång, två gånger, tre gånger, femtioelva gånger och sen en lyra upp i det blå… jag fascineras ständigt av hur säkra spelarna är på att så smidigt ta ned på volley… en soloåkning, en närkamp och hörna och in i målet med hela försvaret, blås i pipan, hörnpassningen och PANG! och JAAAA! där satt den, det såg vi eftersom det rasslade i nätet och klubborna höjdes i skyn men det finns inte en jävel på isstadion i Eskilstuna som vet vem som var målskytt och till slut säger speakern att det var Laakkonen och vi säger “just det, så var det nog” men undrar ändå var bollen satt någonstans, var det inte i högra hörnet… och sen kommer speakern tillbaka och säger att det var inte Laakkonen, det var Niiskanen men då har det redan hunnit bli 3-0.
Men det verkar förbannat kul att spela.
FACIT: A. LENNART JULIN
2 februari 2006
Det är alltid lunch uppe i Globens restaurang samma dag som friidrottens GE-gala.
Två timmar snack inför kvällens sändning.
En av Julins stora föreställningar.
Från Fyran kom Arboga-bonden, som var kvällens redaktör, Lennarts parhäst Edlund, bildproducent Stefan K o scripta-tjeckiskan…med var ett helt gäng produktionspersonal, galans arrangörer och tunga kändisnamn som Lasse Granqvist (evenemangsspeaker) samt Henke von Zweigbergk (världens mest berömda studioman).
Men det handlar bara om Julin.
Lätta hej-på-dig-fraser i samband med laxen sen berättar Julin hur hela galan kommer att sluta. Han är fullständigt makalös i alla tänkbara avseenden, A Lennart Julin, men denna föreställning är topp 3.
Vi får tidsprogram i händerna, minut för minut, sen tar Julin över och berättar vem som vinner, hur lång tid varje längdhopp tar, vilka höjder de slutar på i stavhoppet, hur många tjuvstarter det blir i korta häcken, hur många kilo grus som ligger i gropen, vem som målat linjerna på bortre långsidan, när glassförsäljaren uppe vid ingång A32 slutade skolan igår och vem som vinner stafettloppet för 11-åringar.
Han slutar med att ge oss alla en lektion i kenyanska uttal. Allting stämmer. Promise. Julin har aldrig fel.
Men han sa aldrig att det skulle bli en skitgala, för det blev det.
Inte i närheten av samma drag som de senaste fyra-fem åren trots 10 000 på läktarna.
Roligt ändå att smittas av Sanna Kallurs och Kajsa Bergqvists kvittrande glädje och sköna, ärliga, svar.
Men bäst: jag, Edlund, Arboga-bonden och Henke von Z tävlade om vem som kunde plocka vinnarna i ett stort antal stafettlopp för ungdomar på seneftermiddagen.
Vi fick välja lag när de kom in på löparbanan, den som vann senast fick välja sist. Arboga-bonden satsade mest på storlek och Edlund sökte efter stadiga blickar vid inträdet i stora Globen… jag gick mest på vilken typ av skor de hade och framförallt klädseln.
Henke von Z satte fem segrar, trots att han fick välja sist fyra gånger. Han valde ett gäng med en kille på andrasträckan som hade stora fladdriga fotbollskortbrallor, t-shirt och joggingdojjor och vi hånade honom tungt för detta idiotiska val… såklart gick det laget och vann överlägset och fotbollsbrallan rundade sina motståndare.
Vi är nu övertygade om att Henke von Z fuskat och kollat upp allting i förväg med facit: A. Lennart Julin.
GÅ UPP I TID, SÅ DU HINNER BLI PÅKÖRD
20 februari 2006
Susade rätt snyggt genom innerstan – prisad vare trängselskatten! – rätt tidigt i morse, en morgon som de senaste femtio denna vinter i Stockholm med ett stort fett smutsgrått täcke över hela stan, det är som om Tromsö flyttat söderut, det är som om ljuset slutat existera, det är som om man bara vill rusa in på Fritidsresor och skrika ta mig till vilken jävla bamseklubb som helst, spelar ingen roll, ta mig härifrån, ta mig dit ljuset existerar.
07:45 svängde jag in på TV4:s parkering med min snikvariant av Porsche Cayenne, tvingades stanna till eftersom en bil framför stannat och då passar en stor, fet, skitig lastbil på att backa rakt in i sidan på lilla jag.
Det lät som om man långsamt knycklar ihop en 33-centiliters colaburk och ena bakdörren blev givetvis till mos.
En tjej bakom lastbilsratten: ganska lugn och behärskad.
Själv: något småarg eftersom jag såg allt slit med försäkringsbolag, bilreparatörer och annat fullständigt onödigt tidsfördriv framför mig och eftersom jag och lastbilar – och här kan många av mina kollegor säkert intyga – aldrig varit kompatibla, tycker verkligen illa om alla dessa jättesaker som ständigt pluggar igen varenda hörn i en stad som redan är krånglig nog att ta sig fram i.
Istället följde högljudd och sannerligen väldigt intelligent dialog med byggnadsarbetarfarbror som tydligen varit lastbilens “dirigent”.
“Du kan ju för fan inte köra in bakom en lastbil!”
“Den stod ju stilla!”
“Ja, men ändå!”
“Är det inte tillåtet att köra bakom bilar?”
“Kunde du inte stått därborta och väntat på att köra in på parkeringen, det skulle du ha gjort!”
“Men det kom ju en bil inkörandes före mig och lastbilen stod stilla, jag är ju inte tankeläsare.”
“Varför har du så bråttom då?”
“Bråttom o bråttom… jag skulle parkera min bil och nu ska jag snart vara med i ett direktsänt TV-program.”
“Då kunde du väl för fan ha stigit upp något tidigare istället.”
Där tog det stopp.
Men jag ska tänka på det i framtiden, att jag måste nog gå upp en kvart tidigare på morgonen när jag ska vara med i Nyhetsmorgons “Sportpanelen” så jag har tid över att bli påbackad av en lastbil.
OS-GULD!
27 februari 2006
Tåget från Turin Södra gick 06.58 och då var man inte så vansinnigt sexig, jag börjar hämta mig nu när vi närmar oss eftermiddag.
Festen på Vita Ugglan var mer en hejdundrade femrätters, förvisso med ganska högt vatten, men alla såg ut att ladda för dagens resa till Esocolmo… ja, som de tjatade om denna resa till Stockholm, spelarna gjorde verkligen allt för att få komma hem till den “riktiga” festen, skulle inte förvåna mig om de gått runt och samlat till charterflyget… ungefär som när man går runt på arbetsplatsen och ska dra in stålar till en kollega som fyller år.
Jag förstår dom.
Draget kring ishockeyturneringen har varit lika med noll i Turin… jag menar inte i närheten av fullsatt på finalen och så dålig stämning stundtals att man hörde skridskoskären därnere på isen… i en OS-final!… och svartabörsarna fick till slut bara 50-60 euro för plåtar som kostat 350, matchen gick inte ens i sin helhet på Rai… så mycket för den febern, “passion lives here” my ass liksom.
Stackars Sedinarna gick utanför Vita Ugglan igår med nallarna konstant till örat. Vancouver ville inte släppa dem till Estocolmo idag.
Näslund och Bent-Åke kändes lite väl bistra, sannolikt beroende på mediabevakningen av festen men spelarna var verkligen ALLA så otroligt tillmötesgående, öppna och trevliga och det tar jag med mig nu till Dublin där fotbollslandslaget laddar upp med alla sina stjärnor bakom ett podium, som om det vore George Bush som höll presskonferens inför ett stundande krig.
Avslutade i alla fall kring ett runt bord med den klassiska uppställningen lill-Foppa, stor-Foppa, Curre Lundmark och Samuel P men vi tar det en annan gång.
PÅ ALPINT I LÅGSKOR
18 februari 2007
Ibland är det som det är med det här jobbet eller i alla fall med mig och den förbannade vintern.
Anja och Co skulle vara på scen kl 17 i Kungsträdgården.
Jag och foto-Soffan såg till att vara där 16:00, tog en snabbfika på ett fullkomligt bedrövligt café vid sidan om scenen (tror det hette Söderbergs) med inköpta Delicato, Liptons påste, förfallen inredning och fem spänn för att man skulle pissa, trots att man lagt åttio redan på två koppar te och en mums-mums… men 16:30 stod vi på plats… jag i min favorit-Richmond-jacka, ett par gamla slitna replay-jeans, ett par vita stickade handskar jag fick låna av foto-Soffan, en rätt svår Paul Smith-halsduk och de vansinniga kängorna från Gucci som jag hittade inne på ABCD i Göteborg.
Det är inget fel på kängorna, men de är inte varma.
Och när klockan var långt över 18 hade inte något alpint landslag dykt upp och jag hade för länge sen tappat all känsel i hela kroppen.
Bortsett från det – det var en total missräkning av det alpina förbundet att överhuvudtaget göra det här.
Jag menar… det var ju inte precis VM 94-hype, det var inte Foppa- och Sundin-feber… det var inte ens drag som kring ett landslag alla redan har glömt, men som vunnit ett VM-guld i ishockey.
Det var snarare mest pinsamt.
När Anjas gäng flögs via helikopter och flyg för att ta emot “folkets hyllning” så kom det inte mer folk än vad Brommapojkarna hade på sina matcher i Superettan.
Det måste ha varit “sådär” för Pärson, PH och Järbyn att komma dragandes i poliseskort från Arlanda och upptäcka att Jörgen Jönsson drar 10-12 000 fler till Kungsan efter ett VM-guld nånstans.
Lite trist, givetvis… men du drar inte ut bortskämda stockholmare en söndagskväll i svinkylan för att vinka, klappa och säga hej till Anja Pärson.
Jag vet inte riktigt om det säger mest om stockholmare, hockeyfansen eller Anja Pärsons dragningskraft.
Men ändå lite trist.
Alpinisterna är hyggliga lirare.
De har då alltid varit väldigt snälla mot mig, även om jag varit som en citykisse bland alpinhermelinerna.
I början på 90-talet for jag iväg till Morioka i Japan på ett alpint VM… inte riktigt för att jag minns varför men jag var frilans och det fanns sannolikt många tidningar att lämna till, pengar att tjäna… och det blev ett klassiskt mästerskap på alla sätt och vis.
Det drog elaka vindar över de japanska bergen och det handlade mer om vilka tävlingar som ställdes in eller de som verkligen kördes, till slut tror jag att någon disciplin aldrig blev av.
Då satt vi journalister antingen i ett tält vid målgången och käkade några rätt goda små korvar eller nere i bergsbyn på vårt sunkiga hotell där ingen kunde något annat språk än japanska.
Minns att jag ringde till receptionen och bad om den inlämnade ”laundry” jag saknat lite väl länge och efter lång väntat i telefonen kom receptionisten tillbaka med ursäkten: ”Sorry, Sir, but there is no Mr Laundy in the hotel”.
Det var också på denna resa som en svensk kollega mådde lite dåligt och vi satt på sjukhuset och vakade nattetid om något skulle hända, minns att jag och DN:s Jens Littorin fick mardrömspasset mellan kl 03 och 05.
Bland mycket annat.
I alla fall.
Jag reste till snökaoset i Morioka som en rätt vilsen skåning i lite för tunna kläder och lite för dålig koll på hur det egentligen fungerade på alpina tävlingar, det närmaste jag hade kommit tidigare var framför en TV-apparat.
Men alla snälla alpinister tog väl om hand om mig, aldrig några divalater.
Sak samma när Fyran skickade iväg mig till VM i Sestriere 1995 i ett par snygga svarta lågskor och ett par tajta svarta läderbrallor som jag gillade.
Och Pernilla Wiberg var alltid ett ständigt vänligt leende när jag ställde rätt korkade frågor om åkteknik eller annat, när hon lätt kunde ha skakat på huvudet och undrat från vilken platt fotbollsplan de hade skickat mig.
Det vilar nån sorts inre värme och hövlighet hos alpinisterna, kanske är det arv från Stenmark.
LUGNET EFTER STORMEN
21 februari 2007
Lugnet härskar som aldrig tidigare.
Jag har ännu inte bestämt mig om det känns bra eller dåligt.
Jag vet inte hur ofta vänner och bekanta har kommit fram till mig genom åren och sagt “du jobbar väl inte för mycket nu, akta dig för väggen”.
Det är förstås rara omtankar.
2006 var ett sanslöst sportår, allting hände på en gång och då blir det ju några timmar… ett fotbolls-VM är liksom alltid cirka 40 dagar med runt 13-14 timmars slit VARJE dag… det står inga (tack och lov) fackförbund och skriker sig röda om si och så många lediga timmar, si och så många lediga dagar… det är inget att oja sig över, jag vet vad som gäller, det är bara att köra.
Men i normala fall jobbar jag inte mycket mer än en helt vanlig knegare… jag tycker snarare att nio till fem kan verka jävligare och tråkigare än det mesta.
Nåväl.
Den stora skillnaden kan vara ständiga resor, att jag alltid jobbar på söndagar och att jag som frilans inte har den fantastiska förmånen “betald semester”… därför blev det nog bara ett par veckors sammanhängande ledighet 2006.
Men nu alltså, dödläge.
Let´s Danceriet var hysteriskt i tre månader och det skulle tränas fem-sex timmar varje dag… vilket jag trivdes med… det skulle plåtas, provas kläder, intervjuas och jag trodde det var fel på mina mobiler när de understundom var helt tysta.
Då sa “alla”…”oj, oj.. .ta det lugnt nu, det får inte bli för mycket” när jag trots allt mådde hur bra som helst.
Så fort det var kiss and goodbye tog det slut… och det var det jag visste hela tiden.
Inga dagliga träningar, inga “du måste göra det och det och det och det” och inga kvällisar som ringer och frågar om jag hade kalsonger eller inte kalsonger under mina tajta dansbrallor.
Och jobbmässigt råder det stiltje.
Det bidde inget Åre och när det var Globen-gala igår satt jag för första gången på fem år på läktaren som vanlig publik.
istället väntar jag tålmodigt på att fotbollssäsongen ska dra igång snart eftersom jag nog inte går ner i spagat för ett skid-VM långt borta i Japan.
Sånt är livet i branschen, jag kan förutsättningarna… men det är nästan FÖR lugnt och jag är inte helt säker på att jag mår mycket bättre av det, därför väntar jag nu på någon som ringer och säger “oj, stackars Patrick…ta det inte FÖR lugnt nu, det kan vara farligt”.
Wilma, 7 år, är på semester med mamma och alla kompisar – jobbar.
Ute snöar det järnet… och det är när man vaknar upp sådana här dagar och känner sig orolig för att man inte har någonting överhuvudtaget som måste göras… det är då man inser att man kanske borde skaffa sig ett liv ibland.
Ikväll blir det: egentillverkad banan-milkshake och Inter mot Valencia framför TV-rutan, det får duga som liv det också.
NÄR LITE FOTBOLLSNOSTALGI VÄRMER
22 februari 2007
Har nu stått över Duvans axel och spanat in vansinnigt sköna nostalgibilder från svenska VM-slutspel.
Några guldkorn:
* Åby och Laban sjunger “Vi är svenska fotbollsgrabbar” med hela spelartruppen i bussen på väg till träning 1974 – och en svensk TV-kamera står längst fram och dokumenterar allt.
Skymtade Claes Cronqvist , Ralf och Sandberg i helt osannolika polisonger.
* Brolin! Ser du bilderna från katastrof-VM -90, då förstår du hur otroligt bra han var.
Vändningen i flykt med bollen under kontroll som gav målet mot Brasilien är ju helt fantastisk.
Och Schwarz livtag på Medford före Costa Ricas 1-1 hade jag helt glömt.
“Vi uppnådde inte vår målsättning, vill ni kalla det fiasko eller vad ni vill får ni göra det…”, sa Olle Nordin i en intervju med Fagerlind efter 1-2, 1-2, 1-2.
Humor.
* Ronnies tavla mot Italien som var en tavla, men inte SÅ mycket tavla… det slutade med att den unge stjärnmålvakten sattes på läktaren i nästa match, han gick från förstemålvakt till tredjemålvakt och ersattes av Släng-Gunnar Larsson av alla… jag visste inte det, men det var inte mycket idrottspsykologi och sånt tjafs 1970.
Duvan avslutade sen med ett matchreferat från Hammarby-Örgryte 1982 (4-2) där Billy Ohlsson sprattlade in ett mål och där avslutningsintervjun var med en chockerande uteliggarskäggig Micke Andersson… han ser yngre ut idag än han gjorde 1982.
Ulfbåge gjorde knäcket och det var klassisk 08-journalistik redan på den tiden… han låter helt knäckt när Öis gjorde sina mål och går upp i falsett så snart Bajen hittar rätt.
Fotboll är stort och det är sådana här nostalgistunder som kan liva upp en dag i förbannat snöoväder och svinkyla.
Jag menar, var är alla ni som lurat i Wilma, 7 år, att säga “pappa, vi måste köpa miljöbil för annars kommer det aldrig mer att snöa”?
Jag minns en varm vinter i början på 80-talet… kanske 1982… när vi fick en köldknäpp helt plötsligt och folk fick hämtas med helikopter ute på skånebygden.
Ingenting har förändrats, om du frågar mig.
Det blir alltid svinkallt vintertid.
Låt det bli sommar snart igen.
FOTBOLLSSNACKEBILEN
7 april 2007
Just när detta skrives någonstans i rätt snabb grå hyrbilsaudi mellan Mjölby och Estocolmo med Guds Son vid ratten, han gillar att köra bil när skymningen så sakteliga lagt sig som ett evigt täcke över motorvägen.
Med oss är även Backe och redaktör Pol Pot, vi är en riktig fotbolls-snacke-bil.
Och vi är rätt överens om att vi lämnat en riktigt bra allsvensk fotbollsmatch i Andreassons borg, vi tycker alla att det var solklart rött på Alexandersson, att lille-Anders var sensationellt bra som mittback, att Augustsson är stenhård när det vankas krig, att Junior måste vara svår att spela med men att han är otroligt bra i sina stunder, att Mathias Svensson inte är hundra efter skador och operation, att Keene inte syntes, att Borås Arena har personal som ingen annan och att det var så fruktansvärt jävla kallt.
Det är en viss charm med olika åsikter… herregud, på flyget i morse tyckte Backe att Jan Tauer var bra, b-r-a… men det är aldrig helt fel att vara överens.
Det vi såg idag förvandlade plötsligt BP-Djurgården på Råsunda dagen innan till ett parti bridge på pensionärsklubben inte långt från där jag bor, så intensivt var det… det var brännmärken i konstgräset.
Redaktör Pol Pot plockade fram ett påskägg ur mössan någonstans innan Jönköping och vi delade på chokladbitar, Zoo ur tablettask och jodå… så kan livet vara i det här jobbet, men när vi stegade in på Mackendonken i Mjölby gick det fortfarande att känna boråskylan som på något vis bosatt sig i märgen och som möjligtvis kommer att vara utflyttad lagom till svenska flaggans dag.
***
Men håller Guds Son takten ska det hinnas kortare sittning med Mästaren i natten, alltid lika givande.
NÄRMASTE EN UTMÄRKELSE JAG NÅGONSIN VARIT
24 mars 2007
Den här måste förstås återberättas:
Fram till plats 19C på flighten till London kom den trevliga flygvärdinnan Gunn Björk, knäböjde och sa:
“Är du den jag tror du är?”
Lite småstolt sa jag “Nja, kanske det hä, hä… det beror på vem du tror att jag är”
“Ja… du vet, Hey Baberiba… hi, hi?”
“Jo, nä, ja, jo det stämmer… jag var med där nån gång, lite småkul sådär”
Gunn drog då från höften fram en miniflaska väldigt fin champagne och utbrast:
“Grattis till utmärkelsen!”
“Ehh, hurdå menar du”
“Ja, det är väl du som är Peter Magnusson!”
Jag trodde först att jag satt mitt i en scen ur Situation Magnusson men historien är sann och utspelade sig för bara någon timme sen, jag var tvingad att koppla upp mig för att blogga iväg den.
För er som inte helt hänger med, Magnusson “gjorde mig” i tre-fyra gånger i Hey Baberiba… han lät som en smålänning, men måste uppenbarligen varit rätt lik.
Jag känner mig förstås rätt hedrad, jag är inte helt säker på att Magnusson känner likadant men om flaskan överlever London och Belfast ska han få skumpan när jag kommer hem.
HOTET FRÅN PRESSLÄKTAREN?
17 april 2007
Malmö stadions imbecilla övervakningsnoja av journalister tog inte slut 2006.
Idag såg jag en batongprydd vaktmänniska… som var en identisk kopia av “Kajan” i Hipp-Hipp, jag var ett tag övertygad om att det faktiskt var han… ta nån sorts brottargrepp på SvT:s reporter Orienteraren.
Uppenbarligen hade inte Orienteraren hämtat ut en klisterlapp innan han blev insläppt på arenan… men Orienteraren har ju gjort TV-jobb på Stadion för SvT under ganska många år och bad “Kajan” att få vänta någon minut med att hämta ut klisterlappen för han skulle göra en brådskande intervju med kameraman, fet TV-kamera och mikrofon som hade SvT:s logotyp, men det var som att tala med en skål apelsiner så “Kajan” tryckte upp Orienterarens armar på ryggen som om vore han en livsfarlig varelse.
Alltså… under mina 25 år i yrket har jag ännu inte sett någon arbetande TV-reporter vara i närheten av att slå ned, skjuta, hota eller kasta sten på någon fotbollspelare… det är liksom inte precis därför vi är där.
Det finns tyvärr en hel del att bevaka rätt rigoröst på en fotbollsarena med behov av “order”, principer och batong… men det är inte TV-reportrar från SvT.
***
Taxichaufför för Taxi Skåne i Malmö (som givetvis inte lyckades ta betalt med kort!) när han släppte av mig på Stadion igår:
“Är det match idag?”
“Ja”, sa jag. “Det kan nog bli 20 000 här”.
“Ska MFF spela… aha… vem möter dom?”, sa han.
“Gais”
“Är de från Sverige?”
Alla har inte stenkoll på fotbollen i Malmö.
ALLA TÄVLINGAR ÄR INTE SOM ALLA ANDRA
29 november 2007
Vad gör man inte för sina systerkanaler?
Så när TV400 bad om en tjänst ställde jag förstås upp.
Som en av de åtta (!) jurymedlemmarna i “Årets Dragqueen” som avgjordes igår på 08-klassikern Göta Juck.
Ja, herregud!
Mycket finns att säga från en rätt freaky värld där män klär ut sig till Christer Lindarware och bjuder på rätt cool show inför en publik som bestod av nån sorts blandning av människor i ett spann från tråkiga heteros, transor i jultomteutstyrslar, Ulf Ekelund med boyfriend till idol-Gathania, tvåmeterskillar i paljettklänning och stilett, hela vägen bort till Leif GW Perssons polare.
Det var väl en sak.
Juryn, däremot… jeeeesus christ.
Vi satt inklämda i två vita Klippan-soffor och längst fram var det Camilla Henemark, Hasse Aro, Jean-Pierre Barda och en något uppspeedad juryordförande vid namn Josefine Crafoord.
Bakom satt Bygglovs-Matte och mitt mellan Linda Rosing och Du är vad du äter-Anna Skipper satt jag inklämd.
I denna samling av klubben för “jag vill synas och höras mest och högst och värst” var man sannerligen en liten blyg novis… hur nu det gick till?
Det fanns en mikrofon till varje soffa… några av jurymedlemmarna slet den till sig om vore den ett blodigt köttstycke till ett hungrigt lejongap i sin vilja och iver att få ett ögonblick i rampljuset.
Det var en föreställning på högsta nivå, så sanslös att jag och Bygglovs-Matte lutade oss tillbaka och bara valde att garva åt allt.
Juryarbetet slutade med att Crafoord plötsligt stod på scen med ett kuvert där två finalister var namngivna, vilket var en chock för oss andra i juryn eftersom det aldrig förekom något jurysammanträde och Crafoord plockade liksom ut finalisterna helt själv.
Det fick Hasse Aro att efterlysa lite ordning i sofforna, men då var det redan kört sen länge.
Hela TV-inspelningen fick sitt crescendo när den slampiga programledaren “Miss Inga” valde att inför öppen ridå skälla ut en ljudtekniker och kalla honom “en jävla pryo-elev”.
Stor, stor, stor humor.
Det får ju inte bli för mycket, men ibland kan man behöva lite tävlingar i det här jobbet som inte är som alla andra.
PÅ REDAKTIONEN VILL VI OCKSÅ HA 10:AN
2 mars 2008
Det uppstår diskussioner på en sportredaktion som kan tyckas väldigt interna, ganska onödiga men som ändå kan uppta en hel fotbollsgrupp eftersom det berör ämnen som ingen kan undgå att ha en åsikt om; vilket tröjnummer ska Hussfelt ha?
Så här: Alla som jobbar med TV-programmet Fotbollskanalen får ett tröjnummer i samband med grafiken. Redaktör är Diplomatsonen och han har en lista med alla namn och nummer.
Guds Son har ledigt och Hussfelt gör debut som programledare för programmet.
“Vilket nummer vill du ha”, undrade Diplomatsonen.
“10″, svarade Hussfelt blixtsnabbt.
Till saken hör att den tidigare redaktören för programmet, Duvan, hade nr 10 men eftersom han retirerat räknas den åtråvärda 10:an som ledig.
Diplomatsonen var på väg att ge Hussefelt 10:an direkt, men jag och Redaktörsjuggen protesterade (och talade förstås för en hel redaktion).
“Hussfelt kan säkert bli värd 10:an, men man kan inte komma direkt från Serie C och få 10:an, det fungerar inte så”, menade jag.
“Han får börja med någonting mellan 25-39, som Primaveraspelarna”, tyckte Redaktörsjuggen.
Sådär gick diskussionerna i en halvtimme eller så.
Diplomatsonen vek ned sig snabbt och Hussfelt står nu utan nummer eftersom hans andraval, nr 33, också är upptaget.
Notera… när det gäller 10:an så finns det väldigt kvalificerade aspiranter i dagsläget.
Därför behöver vi nu bloggläsarnas hjälp; vilket nummer ska Hussfelt ha under sin debutsäsong?
Notera att han håller klass men också att vi hämtat honom från lägre divisioner.!
Följande nummer är upptagna:
1 Målvakten, 2 Skanörskan, 3 Långe Lundh, 4 Foto-David, 5 Kåmark, 6 Lagerbäck, 7 Backe, 8 Zander (bildproducent), 9 Guds Son, 11 Ekwall, 13 Redaktionsjuggen, 14 Diplomatsonen, 15 Swedberg, 16 Djordjic, 18 Vanberg, 20 Perlskog, 21 Carin Carlsson, 22 Kallas (bildproducent), 24 S. Karlsson (bildproducent), 25 Toncic (bildproducent), 30 Fågelskådaren, 33 Gidlund (bildproducent), 42 Darling, 55 Foto-Soffan, 69 Speedwaybruttan, 70 Edlund, 77 Andy O, 86 Kristiansson, 88 Rådjuret.
VARFÖR ALLTID APELSINÄTARE PÅ TÅG, MEN ALDRIG PÅ FLYG?
22 april 2008
En morgon som hämtad från Helvetet:
Väckning kl 05:15, exakt vad man vill ha under en dag för stor pressbildsfotografering på Fyran.
Alla tänkbara flyg från Göteborg helt fulla eftersom vi nu är sent i april och det är nu mäss- och konferensfolket anfaller med sina rullväskor.
Tåg därför i ottan för att hinna vara i Estocolmo före 09.00.
Som en zombie till Centralen för att fixa avgången och vad tror ni händer?
Jo, lokföraren dök aldrig upp!
Det är sant!
Någonstans strax efter 06 efterlystes lokföraren men han kom inte.
Bara en stilla undran: kommer lokföraren alltid två minuter innan han kör iväg med sina tolv vagnar människor? Kommer inte en förare typ en halvtimme innan och förbereder sig, så att man kanske hinner upptäcka i tid att han/hon inte dyker upp?
Till min fasa upptäckte jag sen att jag fått en 2:a klass-biljett bokad och vet att det innebär apelsinätare, skrikande spädbarn, ryggsäcksfolk med medhavda äggmackor och äppelskivor i plastpåse.
När tåget väl rullade iväg 25 minuter för sent bakom ett lokalt ånglok på väg till Alingsås… gissa hur fort det gick… så meddelades det såklart i högtalarna att toaletten i min vagn inte fungerade i det fullsatta tåget.
Nu väntar jag bara på att en lustig clown ska komma in i vår vagn och leka hela havet stormar.
DÅ VAR PLÖTSLIGT CUPEN INTRESSANT ATT DEBATTERA
17 maj 2008
Hetluft: Vi valde att göra 10-15 sekunders intervjuer med målgörarna i cupmötet Gefle-Djurgården idag.
Jag visste att det var en skållhet potatis, fotbollens traditionalister är trångsynta och jag är förmodligen en av dessa.
Jag vet hur många på Fyran har tänkt och resonerat… fotbollens TV-sändningar behöver ett nytänkande… det är för många bakåtsträvare… Svenska Cupen behöver ett lyft.
Jag erkänner gärna att jag är skeptisk… men ingenting behöver betyda att jag har rätt och hur jag än vänder och vrider på det så var det värt att testa i Svenska Cupens tredje omgång inför 1300 åskådare i Gefle.
Min skepticism bygger på att det inte blir ett naturligt flow med intervjuerna, att spelare mitt i match är så adrenalinstinna att de inte har så mycket att säga, att det till viss del påverkar spelet eftersom det står still några sekunder efter ett mål.
Jag är ändå överraskad över hur smärtfritt det fungerade, om än med väldigt blandad kvalitet i svaren (men så är det ju alltid).
Och glöm nu inte… alla ni som mejlar och ska beskylla TV4 för jordens undergång… det här gjordes i samarbete med alla… Djurgården, Gefle, förbundet, SEF, domarna… om någon sagt “nej” så hade det inte blivit av.
Alla förmodligen benägna om att “göra något” i ett led att lyfta Svenska Cupen… personligen tror jag att det krävs mer än intervjuer under matcherna för att lyfta cupen… men det hjälper inte att bara vara bakåtsträvare, för i backspegeln har cupen varit disaster.
Så; ingen blir tvingad till någonting.
Om det är bra eller dåligt får väl utredas, men skjuter man inga skott gör man inga mål.
Gäller även om man skjuter rätt snett och vint.
AMBULANSEN I ALBANIEN VAR FÖRSTA PARKETT
6 september 2008
Många ville verkligen se Albanien-Sverige så nära som möjligt och många kom också rakt in på innerplan som var proppfull med småhandlare som inte hade där att göra.
Bäst var den ambulans som parkerade på innerplan, vilket brukligt är, och där ambulansföraren givetvis tryckt in hela familjen i framsätet, sju-åtta barn, en morsa, farmor och farfar.
Eller den snubbe som kom farande på en moped nere på löparbanorna strax före avspark med lillgrabben längst bak, samma lillgrabb som jag sen såg hysteriskt stå och dra i Zlatan i samband med uppvärmningen.
I detta inferno av kaos och lallare försökte vi bringa ordning i en TV-sändning som var fylld med rökande greker i en buss som ömsom brann, ömsom saknade elektricitet och aldrig fungerade.
Jag fick gå omkring med en symaskinsliknande apparat fastspänd i ett bälte bakom ryggen och med en 50 meters blå kabel bakom ryggen för att uppbringa något som överhuvudtaget kunde vara ljud.
Så är det ibland på bortaplan… det är annorlunda, det är svårare.
Det är sen gammalt.
ÄNTLIGEN MORGON!
9 november 2008
Äntligen Morgon-studion hos Mix Megapol är en fullständigt galen värld i en större bur av glas.
Och då är ändå lill-Timell på semester.
I morse; inget undantag.
Jag gick rakt in i en kakafoni av ihopslingrade hörlurar, Adam Alsing in the middle med La Marina piké-kopia, den bedårande Gry i ena hörnet flankerad av Nils-Petter Sundgren-kronprinsen Wiklund i finkläder… kaffemuggar, kaffetermosar, tidningar i högar för dagen garnerat av några tallrikar nygrillad laxrätt och tre stora glas Riesling som nån kock fixat i ena hörnet och samtidigt som det är imponerande disciplin och allt är på sekunden så springer det en kille vid namn Nathanael… som jag tror tillhör programmet i någon luddig roll… klart koffeinspeedad, fixar fika, pratar i mickar, och jagar febrilt efter gäster och ber alla signera en silverfärgad ny vespa som står utanför studion med en svart spritpenna.
Och idag… när jag laddat för att snacka lite sport efter det att två livvakter ledsagat Mona Sahlin ut ur lokalen… så dansade vi först fågeldansen och sjöng sen Flottarkärlek med Snoddas.
Om inte annat så får man en morgon att minnas, i promise.
VILL NI SE EN STJÄRNA?
7 januari 2009
Nu när Hyland är tillbaka i huvudbåten så vet man sin plats.
När vi får kläder som ska användas till olika mästerskap står Hyland med kassar proppfulla alltmedan jag får krypa på knä i dammet under Redaktör Pol Pots stökiga skrivbord för att släpa fram en påse som det står EKWALL på och i den hitta fyra vita skjortor, en säckig cardigan från märke som ingen hört talas om och gjord i nån sorts konstmaterial (som man heller aldrig hört talas om) och tolv slipsar, varav fyra var exakt likadana blå.
Då har Hyland redan ståtligt visat upp sina snygga och smärta Filippa K-cardigans han fått levererat via Kunglig Hofleverantör.
Jag fick i alla fall jävligt många slipsar, får vara glad för det lilla.
Till Split åker jag torsdag den 15:e.
Som nån sorts förtrupp… kanonmat-stuket med Myto-Max G. och teknikpersonal.
Hyland och Perlskog åker såklart dagen efter, glider in till serverat bord.
Som den gången, den omtalade föreställningen i Montpellier -00 när vi hade en handbollstrupp som enligt Pekkari under ett laddat möte bestod av “två stjärnor” och jag undrade: vem fan är den andra?
Döm om min förvåning när det visade sig att Pekkaris stjärnor var – Hyland och Perlskog.
De hade en… låt oss kalla det målande KONFLIKT… om vem av dem som i sändning skulle berätta att vi hade en tävling.
Hyland tyckte Perlskog.
Perlskog tyckte Hyland.
Pekkari tyckte nog ingenting på den tiden.
Det blev rätt högljutt och Hyland kallade Perlskog för saker innan Axel Sjöblad… född diplomat… tog till orda och löste tvisten.
Själv satt jag tyst längst in i rummet och undrade vad fan det var frågan om; jag trodde jag var en stjärna, men jag var mest en helt vanlig arbetare med mikrofon i handen.
Inte mycket har hänt sen dess.
LUNDH KAN SIN TYSKA POLISTEJP
3 juni 2009
Det är trots allt en hel del humor i umgänget journalistpacket/landslaget.
Någonstans finner jag någon sorts kärlek även i det förhållandet.
Sen tar det ju alltid “slut” lite då och då, men vilka förhållanden gör inte det?
Vi älskar att hetsa landslagschefen Lasse Richt som ju alltid gör sitt yttersta för att dels vara lite spelarnas överbeskyddande ängel, dels vara småbundis med Packet… och den kombinationen är inte alltid den enklaste.
Ibland fungerar det, ibland inte.
Men han ska ha credd för att han i alla fall försöker.
Idag gick framförallt Långe Lundh igång på den nya “polistejp” som Svenska Fotbollförbundet har införskaffat för att främja förhållandet med media och göra skäl för att vara Det Öppna Landslaget.
Ni vet sån där tejp/plastband som det brukar stå POLIS på och som du ser på bilder när statsmakten spärrat av för mordutredningar.
Fotbollens förbund har nu låtit trycka egen sådan tejp för att vi i Packet ska veta var gränsen går mellan spelare och journalist i den mixade zonen.
Långe Lundh… som kan sitt Deutschland… menade att det var högkvalitativt material, den lite tjockare sorten som normalt används av tysk polis.
Det är inget att göra en stor grej av såklart (även om det finns något att fundera över här), det är bara en skön detalj som gör landslagsarbetet lite roligare.
Och nog såg jag Richt garva lite i smyg när Lundh gick igång med sin varudeklaration.
Jag vet ju att Richt gillar oss, trots allt.
Förvisso lite i smyg, men ändå.
Och ska man ha polistejp så ska det ju vara bra grejer, annars är det ingen poäng.
VAKNAR UPP, ÄR LEDIG – OCH ÄR STRESSAD
30 juni 2009
Alltid samma grej; vaknar upp första dagen på semestern och känner mig stressad.
För att jag inte ska göra – någonting.
Nu lyckades jag förvisso smyga in ett halvtimmesmöte med Redaktionsjuggen om höstens fotbollsjobb… perfekt att starta första semesterdagen med ett jobbmöte… men sen bara de mest triviala saker på programmet.
Typ; ingenting.
Jag och Wilma, 10 år, gled i miljöbil längs den undersköna Italienska Vägen upp mot Boarp… gick i djuraffären för att köpa en Louis Vuitton-höhållare till Kaninen, rotade loss lite i den fantastiska allt-i-allo-butiken och shoppade svår frukt och annat i Grönsakshallen.
Poolside på det.
Bok (Bodströms Rymmaren).
Käk.
Jordgubbar.
Kaffe.
U21-final i soffan.
Och när Kaninen dragit på sig ett par lila loafers och dragit iväg med ett par öronbackslickade polare till Madisons så sa jag till Wilma, 10 år, att “jag undrar vad vi ska göra imorgon?” och hon svarade “bada”.
Det ska vi nog hinna med.
SKJUTER DU NÄRA TRÄFFAR DU KANSKE EN HARE
14 februari 2010
Jag satt såklart i soffan igår kväll för att spana in den svenska guldjakten i skidskyttet.
Och det enda jag riktigt kunde fastna för… här är jag uppenbarligen inte ensam… var att SvT:s expert Kalle G lät meddela när det gick åt helvete:
“Nära skjuter ingen hare!”
Det är sant, han sa så; nära skjuter ingen hare!
Det är ju helt oslagbart.
Men bortsett från vad den expertinformationen nu gav alla tittare så är det ju inte så mycket att ägna någon energi eller kraft på.
Vi säger alla de mest underliga saker i TV-rutan ibland.
Ändå låg jag en halv fredagsnatt och kunde inte släppa det… för om du nu råkar skjuta rätt nära tavlan, men missar den, och träffar en vilsen kanadensisk hare; då stämmer det ju inte.
Nära kan visst då skjuta en hare.
Du kan inte ens lita på skidskytte-experterna nuförtiden.
FRANK KOSTADE MIG 15 000 SPÄNN
26 februari 2010
Det anmäls så mycket nuförtiden.
För något år sen blev jag anmäld för att jag sa “finne” istället för “finländare”, Niklas Wikegård bli anmäld av någon morsa för att han kritiserar damhockeyspelare, en så god och hyvens man som Jacob Hård anmäls för något han sagt i samband med OS-invigningen, käppakrigarna i Elitserien anmäler väl någon varannan dag, Daniel Alfredsson borde kanske blir anmäld för att han inte tål att få en vanlig fråga och någon stollejocke har anmält Exklusivt Ekwall med Frank Andersson för att “Frankie Boy” berättade om den vodkasort han ligger bakom – som ska säljas på statliga Systembolaget.
Själv funderar jag på att anmäla mig till Vasaloppet nästa år (det skulle ju allt se snyggt ut) efter att ha tränat mig med att stå ut med snö denna vinter, förvisso utan skidor men ändå.
Eller åtminstone anmäla någon.
Kanske Tre Kronor till Jämlikhetsombudsmannen.
För att de stundtals spelade som kärringar?
***
…blir kanske JAG anmäld av hockeymamman nu?
För att jag var för hård mot herrarna?
***
Jag vet inte om jag får lugn i kroppen om jag inte snart får anmäla något.
Funderar lite på att anmäla Långe Lundh för att han är för lång.
Men det blir nog till en vinprovning eller nåt.
En anmälan är alltid en anmälan.
Måste bara får anmääääääääla.
Bara lite. Snälla.
Så viktigt.
***
6 september 2010
Granskningsnämnden är en nämnd som synar TV-program och av denna nämnd har ett av senaste säsongens “Exklusivt Ekwall” fällts för det som heter “otillbörligt gynnande”.
Frank Andersson var gäst tillsammans med Bojan Djordjic under det 48 minuter långa programmet och under fyra-fem minuter pratade vi om den vodka som Frank Andersson varit med och tagit fram och som säljs på Systembolaget.
Låt mig säga att i de texter som publiceras på olika sajter i sammanhanget har fakta inte granskats, bland mycket som är lite knasigt (bland annat namnet på programmet), så heter det “i ett av avsnitten visades ett cirka fem minuter långt inslag om en vodka…” – när det inte alls var ett inslag, utan ett diskussionsämne i intervjuprogrammet där Frank var en av huvudgästerna.
Jag ska inte ge mig in i frågan om Granskningsnämnden har gjort rätt eller fel, men vill gärna delge några högst personliga reflektioner.
Låt oss bara konstatera att TV4 (som är ansvarig utgivare och därmed fällts, inte EKWALL som rubriker vill mena) riskerar böta 15 000 kronor. I ett annat fall där TV4 fällts i samma veva så riskerar man åka dit på 200 000 kr.
Och låt oss konstatera att det är komplicerat.
Vi får inte prata om att en av Sveriges största idrottsprofiler genom tiderna har sadlat om och tagit fram en vodka som ska säljas till svenska folket via statliga Systembolaget.
Jag kan nog känna att det ligger ett allmänintresse i detta, inte minst då det ses som ett kontroversiellt ämne.
Och när är det otillbörligt gynnande? Ja, avgör gärna själv (och låt oss ta exempel bara från TV4):
När någon släpper en skiva och uppträder i Nyhetsmorgon och talar om hur bra plattan är?
När någon släppt en bok, talar fint om den och kanske läser ett kapitel hos Steffo och Jenny?
Eller handlar det här om – år 2010 – alkohol? (Som ju vanligtvis presenteras i just Nyhetsmorgon med artikelnummer, pris och närbilder.)
“Vi förde inga resonemang kring att det var just alkohol som det gällde, säger Christoffer Lärkner, handläggare i ärendet, till Dagens Media”
Tror vi på det?
I dagarna har Frank Andersson släppt en ny bok.
Om vi hade pratat om den i fyra minuter, tror du programmet hade fällts då?
NÄR VI SLAPP REKLAM OCH BARA HADE FAMILJEN MACAHAN
15 oktober 2010
År 2010 är vi fortfarande upprörda över att TV-kanaler i Sverige visar reklam. och jag undrar om folk sitter och svär lika mycket framför TV-apparaterna i länder där reklamfinansierad TV fanns redan på den tiden då vi här i Sweden fortfarande tyckte att två kanaler och Familjen Macahan på fredagkvällarna i TV1 var gott nog.
Jag förstår om folk blir förbannade om de känner att det är för mycket och att de… i samband med en VM-studio… hellre hade sett en VM-studio och det finns det säkert anledning för TV4 att se över.
Men vad är alternativet här?
Mindre reklam? Ja, varför inte.
Men mindre reklam = mindre intäkter.
Är högst sannolikt lika med inget fotbolls-VM.
I svensk TV. Överhuvudtaget.
Sanningen är ju att licensfinansierade Sveriges Television inte skulle ha råd/möjlighet att köpa ett fotbolls-VM på egen hand.
Därför delar de med TV4, som i sin tur kan finansiera ett totalköp med hjälp av – reklam.
Lite hårddraget kan vi ju då hävda att alla i Sverige kan se alla matcher i VM tack vare reklamfinansieringen och för det får TV4 ta skiten (eftersom reklamhatet kring våra VM-sändningar bara verkar växa, jag har ju inte sett sändningarna själv eftersom jag är på plats men jag kan ju läsa anonyma kommentarer, om jag vill).
SvT kunde självklart liera sig med exempelvis Viasat för att få hem ett VM, men det hade ju inte direkt förändrat reklamsituationen.
Och ett annat alternativ hade kunna vara en såkallad premiumkanal (Canal+, Viasat Fotboll med flera) och då hade du fått pröjsa rätt mycket extra för att köpa hem dina VM-matcher.
Förmodligen är det väl också så att de som räknar pengarna på TV4 skiter fullständigt i om tittare rasar över “för mycket reklam” såvida det fortfarande sitter tillräckligt många tittare och ser både matcherna, studion och reklamen (vilket det gör, har jag förstått)… det kan jag tycka vad jag vill om, men så är det eftersom money talks.
Jag försvarar ingenting här men ibland är det inte så enkelt som man gärna vill tro och ett sätt att se det är att du aldrig hade sett något fotbolls-VM, vare sig i SvT eller någon annanstans, om det inte hade varit för den reklam du hatar i TV4.
ETT HELT LIV MED KVÄLLSTIDNINGEN
29 oktober 2010
Brukade kasta mig över vardagsrumsgolvet som väldigt ung och läsa Kvällspostens sportsidor, vi hade nog inte riktigt råd med morgontidning hemma men “Kvällan” köptes alltid hem framåt seneftermiddagen… jag kastade mig över fotbollsknäcken, som på den tiden kunde vara förhandsreportage inför både Di Gules, HBK:s och Östers hemmamatcher, förutom de dagliga tre sidorna om att någon i Malmö FF hade en finne i röven.
Senare, i arbetslivet, har kvällisarna varit en stor del av jobbet.
Du kände dig alltid rätt naken om du inte hade läst dina kvällstidningar strax efter lunch… visst har nätet kommit smygande, men jag har alltid haft en känsla av att jag vill sitta med pappret i handen och läsa, annars hade det inte varit på riktigt
Nu har jag tappat det.
Jag märkte det idag.
Under en tvåveckorsperiod har jag inte köpt kvällstidningarna per automatik som jag alltid annars gjort.
Och ändå inte reagerat över det, inte känt av behovet, inte haft suget att “tidningen måste köpas”.
Jag har istället köpt när jag gått förbi ett tidningsställ i butiken eller annars bara bläddrat lite förstrött när jag sett en tidning ligga och skräpa på Fyrans redaktion.
Har jag verkligen blivit så internetifierad att jag nöjer mig med vad jag får där?
Har jag bara skaffat mig ett liv, helt enkelt?
(Ni kan glömma snacket om att kvällisarna NUMERA bara skriver om skandaler och fläskar på, det har alltid varit så och var värre på 60-70-talet med hårdare dragningar, fetare rubriker och halvnakna brudar… det har inte blivit värre, det är nätet och deras anonyma kommentarer som ballat ur)
EN GÅNG FÖRSÖKTE JAG BLI EN DEL AV SPORTSPEGELEN
6 januari 2011
Sportspegeln… eller Sportspegelen, som man sa i Malmö… fyller 50 år.
En stolt och stark institution.
Förr gick den ju inte att missa, för då fanns det inte så mycket annat.
Nu ser jag Sportspegeln alldeles för sällan, nästan aldrig.
Dels för att jag förbereder egna TV-jobb… Fotbollskanalen Europa… vid just den tidpunkten på söndagar och dels för att jag inte längre känner samma attraktionskraft till den typen av sammanfattande sportprogram.
Det som jag egentligen vill se har jag snabbt och enkelt kunnat ta del av på annat håll – när det har skett.
Och orienteringsreportage med kottar i motljus lockar inte heller längre.
Annat var det förr, den tid som alldeles för få vill minnas; när vi fick en engelsk träskmatch i veckan från november till mars, när fotbollslandskamper sändes i efterhand (ibland nedklippta) och när europacupfinalen kom in i tablån på nåder för att man tvingades flytta på något debattprogram om kollektivboende i Eskilstuna.
Då var det förstås annorlunda.
Då satt man som klistrad framför Sportspegeln, kanske att de hade någon minut fotbollsbilder från en internationell match… annars fick man vänta till de cupsammandrag som Bosse Hansson eller Janne Lorentzon ledde på de torsdagkvällar som det bjudits europeisk fotboll under tisdagen och onsdagen.
(Jag känner att jag låter lite som när gamla förklarade att de satt framför radioapparaten på lördagskvällarna, men det var ju faktiskt så här det var).
Bosse Hansson, Arne Hegerfors, Fredrik Belfrage, Kjell Andersson och Bengt Magnusson var mina favoriter som programledare.
Ja, exakt just DEN Bengt Magnusson… när jag under lumpartiden på Värnpliktsnytt i mitten på 80-talet skrev till TV-sporten att jag ville komma och se hur de hade det så fick jag faktiskt det; blev då mottagen av just Bengt som hälsade välkommen och bjöd på kaffe.
Jag var både nervös och lite stolt inför, under och efter mötet… det var stort att träffa någon på TV-sporten.
Undrar om Bengt minns en ung spolingjournalist med slingor i håret? Knappast.
Bäst var väl ändå Bosse Hansson som både var reporter, programledare och kommentator. Tycker och tyckte jag, i alla fall.
Men han var också kontroverisell. Satt med AIK-märke på kavajslaget i rutan (tänk er det idag) och under min tid på Kvällsposten minns jag hur telefonerna gick varma (detta var långt före anonyma kommentarer) för att folk retade sig på Bosse Hansson när han kommenterade allsvenska matcher.
Folk glömmer så snabbt, tack och lov ibland, och ett tiotal år senare var Bosse… med all rätt… kultförklarad.
Och Plex! Vilken man. Eller Ringart, vem minns inte Arturs alla klassiker.
Eller tjejernas intåg i sportvärlden, Ann-Britt Petersson! Jane Björck givetvis. Oldsberg, såklart och Pelle Nyström. Eller Micke Leijnegaard. Jacob Hård ej att förglömma. Och hela det “nya” gänget med Popsen, Ejeborg och Härenstam.
För att inte tala om Staffan Lindeborg och Pelle Nyström som jag mött så många gånger genom åren ute på fältet, härliga kollegor och aldrig några problem för att vi skulle vara “konkurrenter”.
Av alla har man försökt lära sig något genom åren.
Gratulerar på 50-årsdagen, Sportspegelen.
De brunröda kavajerna sitter som en smäck en dag som denna.
ÅRETS MEJL
10 januari 2011
Har “Årets Mejl” till TV4:s sportredaktion redan kommit?
Ja, jag vet inte vad som ska slå det som damp ned häromdagen och som jag nu fått förmedlat via mejl till ett hotellrum här i Bangkok.
Oslagbart, är ordet.
Läs själv:
Skickat: den 10 januari 2011 14:36
Till: Fotbollskanalen.se
Ämne: Tänker inte bekosta er resa till Sydafrika!
“igår kväll häpnade jag när jag hörde att ni skulle sända nästa Fotbollskanalen Europa direkt från Sydafrika. Jag förmodar att hela ekipaget följer med + kameraman, ljudtekniker, familjemedlemmar.osv. Enligt mina beräkningar åker cirka 20-30 pers dit ner för att följa TRÄNINGSlandskamp med B-landslagsspelare(som förmodligen kommer sluta 0-0) mot nån bananstat. Det är helt klart en ursäkt för att åka på gratissemester. Det sticker helt klart i ögonen på oss här hemma. Kommer dem själva att bekosta sin resa? Nej, men dem kommer få extra lön? Att ni inte skäms, ni var ju nyligen där under VM. Är det någon ärlig person där som tackat nej till resan? Först och främst följer inget land sin träningsturné, för det ÄR just en TRÄNiNGSTURNE. För det andra är fotboll dem presterar experimentell och inte värd sändningstid.
Men om ni nu (mot all logik) vill följa B-landslaget på andra sidan jordklotet, så varför inte skicka en person (nån som inte var där tidigare) och en kameraman. Det är allt. 2 pers – inte 30 som kostar ca. 1,5-2 miljoner kr. Behövs verkligen 5-6 kommentatorer, ni skapar ju bara onödiga kostnader, sänd istället spanska ligan för dem pengar. Ni frossar i tv-avgiftspengar.
Det är helt klart att ni saknar etisk kompass, förvisso är ni ju journalister (d.v.s. karaktärslösa janusansikten) men ni borde åtminstone visa respekt, både för Sydafrika(misär och svältande barn) och oss tittare här hemma, men jag antar att det är för mycket begärt. Ni behöver inte bete er som feta semesterhungriga svin! Därför sade jag upp Tv-avgiften immorse, för jag tänker inte bidra ens med 1 kr. till er redan alltför feta budget. Jag ska sprida ordet vidare, så räkna med sänkta löner framöver! Tack och hej!”
ANALYS: Måste säga att jag älskar mejlet; engagemanget, tänket, domen och – den totala bristen på hur TV fungerar (och här är den här liraren inte ensam, väldigt få TV-krönikörer på stora blaskor har en aning om hur TV och tablåläggning etc överhuvudtaget fungerar).
Ingen kan väl begära att folk vet hur det fungerar med ett företag som äger rättigheter (i det här fallet Kentaro) och att TV-produktioner av fotbollsmatcher utomlands produceras av produktionspersonal på plats… det har ni säkert sett genom åren, minns produktionen från Oman och Damaskus förra året…
SvT skickar ju inte direkt 40 egna fotografer för att täcka en skidtävling i Alperna.
Och ingen kan heller begära att någon vet att Fotbollskanalen Europa On Tour görs med väldigt knapphändiga resurser (Foto-Soffan själv!).
Däremot borde man kanske ha koll på att det bara är till Sveriges Television… den statliga institutionen… som de beskattade licenspengar betalas.
Det är ju trist som fan att SvT ska gå miste om den här killens pengar för att han är förbannad på att TV4 SOM VANLIGT bevakar landslagets vinterturné… att det också ska vara TV4:s fel.
Och vem får lägre lön nu?
Börjar de högst uppe med Pops eller får någon stackars inslagsreporter ta smällen?
***
7 mars 2011
Jag vill passa på att tacka för alla uppmuntrande ord, alla kloka inlägg och all respons på min premiärkrönika i Getingen, trodde inte att det skulle engagera så många via kommentatorsfält, twitter och mejl.
Men det är ändå ett annat mejl jag inte kan undgå att förmedla.
Ett sådant som kommer alltmer sällan, men dyker upp ibland och oftast från män med namn som exempelvis Sören Nyman som gärna skriver bara med versaler och utan punkt eller kommatecken.
Från: Sören Nyman [mailto:soren.nyman@xxxxx.com]
Skickat: lö 2011-03-05 17:51
Till: Ekwall
Ämne: sluta
SLUTA DIREKT DU ÄR JU SÅ JÄVLA KASS
FÅR DU BETALT?
DÄ RÄCKER VÄLL ATT DU HÅLLER TILL I TVS
SÄMSTA SPORTSÄNDNINGAR.
MVH
SÖREN
From: “Ekwall”
To: “Sören Nyman”
Sent: Saturday, March 05, 2011 9:41 PM
Subject: SV: sluta
Hej
Såg att du hade en fråga om jag får betalt.
Det är inte särskilt mycket, cirka X-tusen i månaden.
Det får man försöka leva med.
Ha en trevlig helg!
Mvh Patrick Ekwall
Från: Sören Nyman [mailto:soren.nyman@xxxxx.com]
Skickat: lö 2011-03-05 22:34
Till: Ekwall
Ämne: Re: sluta
Tror du på tomten också.
fy fan va kass du är när ska du lära dig svenska ta hjälp när du känar så
bra!
….måhända lite drygt, men jag kunde inte undvara er denna.
Svina ned någon för svenskakunskaper och i samma mening stava “tjänar” som “känar”.
Men, som sagt… i övrigt väldigt bra, intressant och klok respons.
SOM GJORT FÖR ATT KORKA UPP
12 oktober 2011
Jag, Långe Lundh och några av våra tappra kamrater på fotbollskanalen.se stängde Råsunda strax efter 01 i morse.
Vaktmästaren noterade lite blygsamt att han ville åka hem, vi förstod vinken och jag sa till Lundh: “men, vad fan:efter det här jobbracet, efter den här minnesvärda fotbollskvällen, vi drar på byn och tar ett glas”.
Kanske tillochmed för att vi var “värda det”, men mest för att komma ned i varv.
Idag: det blev mer party än jag hade förväntat mig, det känns åtminstone så.
Först via Sturehof där en kunglighet som Stefan Schwarz gjort förarbetet med stor noggrannhet och där det blev mer fotbollsnack med bland andra Marcus Lantz, Svante Samuelsson, Erik Sundin, Markoolio, Cain Dotson, Jeppe Jansson, Bosse Augustsson och vår flankman för natten, Måns Zelmerlöv.
Sen ett bord i skymundan på V – där Kristoffer Ahlbom över en kvart fixat nattens party – till vilket Kristin Kaspersen, Brolinskan och Getingens Disco anslöt.
Jag har inga problem att fira en EM-plats, någonstans vill vi ju alla (inte minst TV4, såklart) nå det målet: roligare att jobba, göra TV, göra tidning, få fart på den fotboll vi ändå älskar.
Och även om jag inte gjorde en tysk pik i skruv när jag vaknade under förmiddagen, så kändes det som om en sittning gjorde gott.
Det var en sådan kväll, en sådan natt: som gjord för att korka upp.
