Jag borde naturligtvis ha insett det i förväg, att Marcus Olsson skulle göra två mål och bli matchhjälte för Halmstads BK mot Kalmar FF.
Förra gången jag baissade/ifrågasatte Mackie som forward var efter matchen mot Helsingborg i fjol när jag skrev: ”Någon målgörare är han inte för riktiga målgörare missar inte ensamma i målområdet eller mål utan målvakter.”
Svaret kom snabbare än en Robert Gustafsson-replik: Två mål i säsongens kanske viktigaste match, 2–0 mot Djurgården på Stockholm Stadion som räddade HBK från kvalspel.
Efter matchen mot Malmö FF för en vecka sedan gjorde jag det igen: ”Marcus Olsson då? Jovisst, han sprang mest av alla. Men visade återigen att någon avslutare är han – inte!”
Repliken kom återigen i omgången efter: Två mål i säsongens kanske så här långt viktigaste match, 2–1 mot Kalmar FF på Örjans vall som lyfte HBK över kvalstrecket och gav en viss arbetsro inför EM-kvaluppehållet och nästa match, borta mot BK Häcken den 10 september.
Så jag hade gärna ätit upp min hatt, om jag ägt någon, varje gång som Olsson motbevisar mig.
Även om det, en dag som denna, är svårt att skriva att han inte är någon avslutare efter två mål och snudd på ett tredje.
Å andra sidan – Marcus och HBK:s första avslut efter 26 minuter, låt vara med högern, fastnade på – hörnflaggan...!
Jag lovar, i det läget såg varken HBK eller Kalmar ut som några vinnarlag utan i stället som de var – ängsliga och krampaktiga gäng med usel form och ännu sämre självförtroende.
Det är då ett mål kan förändra allt. Ungefär lika mycket som ett missat mål kan göra det.
Med vetskapen om HBK:s totala oförmåga att den här säsongen vända underlägen i paus (nio förluster och 4–24 i målskillnad) kunde HBK-målvakten Robin Malmkvists makalösa dubbelräddning på först Ricardo Santos nick och därpå Stefan Ålanders retur inte nog övervärderas.
Den var matchavgörande. Och en tung revansch för Robin efter fiaskot i sin senaste match från start (mot Elfsborg).
– Ja, jag vet inte hur vår mentala status hade varit om inte Robin gjort den där fenomenala dubbelräddningen, erkände den märkbart lättade HBK-tränaren Lasse Jacobsson.
I stället kunde Marcus Olsson på ett inte helt kliniskt avslut rulla in 1–0 fem minuter senare. Stolpe in.
Och plötsligt var det här HBK:s match. Kalmar kom ingenstans mot motståndare med stora, stolta fighterhjärtan som hjälpte varandra, stod upp, tog smällarna, vann andrabollarna och kämpade och slet. Emil Salomonsson visade vägen med sin attityd, i sjuke Johnny Lundbergs frånvaro spelade det nygamla mittbacksparet Tomas Zvirgzdauskas och Tommy Jönsson som i fornstora dagar och 17-årige Kristoffer Thydell tog nya kliv. Ja, Anselmo vann till och med tillbaka bollar, Michi Görlitz i central roll glidtacklade och HBK-klacken sjöng så att det hördes!
– Vi har haft långa samtal i veckan med många av spelarna och påtalat allvaret. För jobbar vi som i dag så förtjänar man turen och det blir stolpe in i stället för stolpe ut, förklarade Lasse.
Med 2–0 kom också självförtroendet och med det lugnet i passningsspelet. Tills Daniel Mendes slumpartade reducering.
Men trots ett nervöst slut gick det förstås vägen. För det var en sådan dag där Gefle förlorade mot Häcken, AIK mot IFK Göteborg och till och med solen tittade fram mellan regnmolnen över Örjans vall.
