Klockan var några minuter över 17.45 i lördags när Halmstads BK:s spelare med tunga steg vandrade av Örjans vall efter 0–1 mot Syrianska.
Alla visste då det som många länge hade trott och fruktat.
HBK är 2012 inte längre ett allsvenskt lag. Örjans vall är första gången sedan 1992 inte längre en allsvensk fotbollsarena.
Men även om tre matcher återstår av allsvenskan 2011 när HBK ska rädda någon av sin förlorade heder så är superettanplaneringen och arbetet med att göra som 1992, 1988 och 1973, att direkt komma tillbaka i högsta serien, i full gång.
När allt som kunde gå snett också gjorde det är det lätt att bara vilja se framåt. Från den spanska satsningen med Pep Clotet Ruiz som ny tränare, träningslägret som regnade bort, de fem spanska spelarnas misslyckande, utvisningarna, oflytet, misstagen bakåt, oförmågan att göra mål och på grund av det ekonomiska oket till slut en tunn trupp som inte räckte till.
Men jag kommer ihåg en sak som Pep sa till mig på frågan hur mycket han hade tittat tillbaka på HBK:s tunga 2009 och 2010 när han fortfarande var relativt ny i klubben:
– För att kunna planera framtiden måste man blicka bakåt och lära sig av historien.
Det gäller med andra ord att en gång för alla ha lärt sig läxorna. Både sportsligt, ekonomiskt och marknadsmässigt.
Vi kan diskutera rätt och fel tränare och styrelse tills bollen blir fyrkantig, men det värsta självmålet som HBK har gjort på senare år var att svika sina egna ideal och göra avkall på det stoltaste adelsmärket av dem alla och det som andra klubbar sedan har kopierat – kontinuiteten.
Det var kontinuiteten som skapade stabila styrelser som hade koll på debet och credit och att utflödet av pengar inte var större än inflödet. Trots att driften har gått back sedan 80-talet.
Mellan 1976 och 2006 hade HBK tre ordföranden, tre på 30 år. Men sedan Bengt Sjöholm då lämnade över ordförandeklubban till Arne Ekstrand har klubben haft – fyra på fem år.
Det var kontinuiteten som gjorde att tränarna trivdes, kände trygghet och lugn att bygga långsiktigt. Men sedan Janne Andersson inför 2010 fick gå har HBK haft tre tränare. På 1,5 år!
Och det var kontinuiteten som gjorde att HBK hittade talangerna, ofta i närområdet, förädlade och utvecklade dem tills de var redo för större uppgifter eftersom man redan från början visste vad man sökte.
För i tider när spelare kommer och går kanske tränaren i stället får stå för kontinuiteten – den och styrelsen.
Titta på Alex Ferguson i Man United som är inne på sitt 26:e år som manager. Eller HK Drott som under sina 43 år i högsta serien alltid har rekryterat tränarna internt.
Men.
Då är förutsättningen att utvecklingen ändå pågår och inte som i HBK, stagnerade till att plötsligt bli ett ”Hela havet stormar” när allting plötsligt skulle förnyas på en och samma gång.
Och det är därifrån som HBK nu måste utgå i vägen tillbaka. Att hitta tillbaka till idealen, men uppdatera dem till 2011.
Det handlar om att bygga ett lag kring spelare i närområdet och krydda anrättningen med spetskompetens utifrån.
Inte som på senare år bygga laget kring spelare utifrån.
När HBK förlorade den där så ödesdigra matchen mot Malmö FF i våras var sju av startspelarna utländska och – ingen från HBK:s egna led. Ingen! Bara två från närområdet, Richard Magyar och Joe Sise.
Alla framgångsrika lag har också en stark centrallinje. Det vill säga med en stabil målvakt, ett starkt mittbackspar, en bollvinnare och en spelmotor på mitten och en striker längst fram.
– Vi vill ha spelare med hjärta för klubben som vill vara med på resan tillbaka. Fast det var lättare att hitta dem förr, erkände klubbdirektören Mikael Kaller.
Jag hoppas att Andreas ”Ante G” Johansson är en av dem för det är precis den typen av karaktär som HBK behöver.
Jag vill också se en ny ”Turbo” Svensson eller Torbjörn Arvidsson för alla framgångsrika HBK-årgångar har haft en bollvinnare, ett fysiskt kraftpaket.
Och jag vill naturligtvis se målgörare, vilket man dock aldrig vet på förhand.
Med de bitarna på plats behöver en omstart i superettan inte vara enbart av ondo. Många av lagets talanger kan rentav må bra av att i stället få utvecklas ett steg längre ner.
Men den tuffaste matchen återstår ändå utanför planen – ekonomin.
Och då handlar det även om att sälja in sig bättre och bli tuffare, modernare.
Jag vet att HBK där snart kommer att presentera fler idéer och åtgärder.
Och för klubbens överlevnad måste arenafrågan snart komma till en lösning.
Men då måste alla andra, publiken, sponsorerna och inte minst kommunen också vilja vara med på resan. Vill de det?



Vad tycker du om konstgräs?